Kaosmamma

Tiden här i Nyköping blev väl inte riktigt som planerat. Därför har jag inte heller bloggat något. Tappade liksom lusten.
Theodor ramlade och slog sig vilket resulterade i en natt på sjukhus, sövt barn och några stygn. Han är piggare nu och vi är hemma hos mina föräldrar. På väg hem från sjukhuset hände något knas med nyckeln och den fastnade i upplåst läge i bildörren. Som tur var fanns det en extra nyckel hos mina föräldrar som min morfar fick komma med. Skulle få låset fixas hos verkstaden för 3000 kronor i mitten av september. Men av någon anledning så gick nyckeln att få ut ur dörren imorse.



Andreas har åkt hem för att jobba, mina föräldrar kommer hem imorgon. Så nu är det bara jag och barnen. Känns lite tomt. Och jag känner mig ledsen. Skar i hela mig att se lilla Theodor sövd och med stygn. Nu är jag värre hönsmamma än vanligt. Frågade Andreas igår om det är okej att linda in barnen i bubbelplast med andningshål. Han sa nej. Så jag passar dem, hoppas kunna lägga ner det heltidsarbetet om si så där 12 år.

Avslutar med en bild på killarna, i somras på Kolmården.

God morgon!

Jag var ju en såndär powermorsa idag. Först fick ungen ägg till frukost, totalt bortkastad energi att koka dem, sen så fik han micrad ugnspannkaka till lunch. Så här glad blev han då:

Idag är jag kind of a supermamma. Jag var inte ens trött imorse. Gjorde frukost, en riktigt sådan. Jag kokade till och med ägg. Som ingen åt, givetvis. Där får man för sin ansträngning. Jag satte ungsudden i badet och tog itu med disken, plockade alltså in den i diskmaskinen. Körde igång lite tvätt. Drog en vända i ett köpcenter (ungen var då upplockad ur badet och fick hänga med), köpte inget alls. Lämnade sambo, som åkte till jobbet och fortsatte hemma med att packa, vi ska nämligen iväg alla fyra imorgon. Underbart, lovely och amazing när alla ska iväg. Och har en tid att passa. Det blir aldrig så att tiden faktiskt blir passad, någon unge ska alltid kissa en gång extra och trots detta blir de kissnödiga så fort man kört på motorvägen. Slår aldrig fel. Och de blir inte så lite kissnödiga heller, de blir extremt tokkissnödiga och alldeles hysteriska. Men, det blir nog bra imorgon. Jag har haft sådan framförhållning att jag till och med redan packat. För alla fyra, i en resväska.

Alla ni mammor vet nog vad jag menar. Man blir väckt okristligt tidigt av ett barn som står och febrilt gör allt för att putta dig ur sängen. I Arvids fall kämpade han hårt med att försöka dra av mig täcket och samtidigt försöka skalpera mig genom att dra mig i morgonruffset. Klockan var lite över sex och jag var inte alls sugen på att gå upp, men efter en rad med muttranden hasar man sig upp ur sängen och försöker fixa lite frukost till den extremt morgonpigga avkomman.

Taskigheter tjejer emellan känns inte allt för ovanligt. Det brukar talas om det här skitsnackandet som något som hör till tonåren, men enligt min erfarenhet finns det bland alla åldrar. Skitsnack bortförklaras lite med att det är så tjejer umgås. Jag är så trött på sånt, eftersom det nästan alltid handlar om personliga påhopp.

Jag är trött. TRÖTT, på riktigt alltså. Trotsiga barn förgyller min vardag. För tillfället är det bara Arvid som är hemma, men hur mycket tokigheter kan en ensam liten tre-åring egentligen hitta på? Ibland känner man sig faktiskt bara som jordklotets sämsta mamma. Dagarna går ut på att upprepa ordet nej sisådär 713 gånger. Det är inte det lättaste att inte tappa fattningen och till slut ryta till så att man antagligen skrämmer skiten ur grannarna (flerfamiljshus, oh yes!). Tyvärr har inte mitt gormande någon som helst verkan på barnen, tvärtom verkar de få ännu mer engergi av att suga ur mina energidepåer.

Det var så länge sen jag bloggade så att jag inte ens kommer ihåg hur man inleder ett bra blogginlägg! Vill ju så klart skriva något coolt, så som "Hallo peeps!" eller kanske "Eyo alla guzzar!". Tyvärr är jag inte tillräckligt cool för sånt. Jag låtsas ibland, sätter på mig lite nyinköpta kläder och låtsas vara cool.

I torsdag så började 4:an att sända en serie som handlar om familjen Bernadotte. Och igår på valborgsmässoafton så fyllde kungen år, så han känns lite på tapeten just nu.

Söt? Hell Yeah!

Jag gillar överlag tanken på kungahuset och är för att ha kvar monarkin. Jag tycker om traditioner och jag tycker att det är ett fint sätt att representera Sverige. Men jag reagerade faktiskt på en sak i dokumentärserien nu i torsdags. Kungen berättade om sin uppväxt, och om sin pappa som gick bort när han var väldigt ung. Hemskt, självklart är det hemskt att växa upp med vetskapen om att ens pappa omkommit i en olycka. Men genom hela serien så poängterades vilken svår uppväxt kungen har haft, då han har vuxit upp utan en pappa.

Jag tycker att det är riktigt dåligt av vår kung att stå i TV och påstå att han har haft en svår uppväxt på grund av sin frånvarande pappa. Är det vad en svår uppväxt betyder?! Då har ju vart och varannat barn i Sverige haft en svår uppväxt. Det är ju ren misär! Och de stackars fosterhemsplacerade barn som skickas omkring bland olika familjer, utan en enda förälder eller släkting som vill eller kan ta hand om dem, vad ska vi då kalla deras uppväxt? Om kungens var svår så måste deras vara olidlig!

Kungen ska från och med nu få heta "Karl Maskrosbarnet Gustav"

Over and out

 

Det här är ju pure awesomeness! Nu har jag tydligen i uppgift att skriva 10 saker som gör mig glad. Here we go...

• Arvids leende, ja hela ungen faktiskt.
• Alla som jag har runt omkring mig, som finns där när de behövs.
• Lukten av en nyligen renstädad lägenhet
• Vetskapen om att jag har en kväll framför mig som ska tillbringas i badet, med doftljus, mörk choklad och en bra bok
• En ordentlig fest där alla njuter av varje minut
• Känslan av att andra behöver mig, litar på mig och vet att jag finns där för dem
• Vetskapen om att jag för första gången i mitt liv är självständig och lever mitt eget liv och kör efter mina egna spelregler.
• När jag får ett överskott av pengar och kan ägna mig hämningslöst åt shopping utan att behöva leva på nudlar resten av månaden.
• Alla olika slags utflykter, allt från en festival med kompisarna till en mysig utflykt till kolmården med Arvid
• Och det som gör mig riktigt jävla lycklig är när Arvid stryker mig över kinden och säger "jag älskar dig" på sitt sluddriga småbarnsspråk

 

Jag har en förkärlek till Arvid dagis. Det är mysigt att vara där. Ofta får jag en känsla av att vilja stanna kvar där hela dagen och bara mysa. Jag skulle kunna få sitta på en madrass i ena hörnet och följa dagens lopp därifrån. Jag skulle till och med kunna sitta mitt på golvet och bygga med klossar med barnen. Det här kan vara mitt inre som förklarar för mig att jag borde bli dagisfröken (ja, jag vet att man inte får kalla dem så!) eller så tyder det på en inre verklighetsflykt från min sida. Där kan jag släppa alla krav och bara finnas till...

Idag så var det dock inte riktigt lika mysigt på dagis. Ute på gården så stod dagisfröknarna och plockade med sniglar. Det var iof i ett gott syfte, då de skulle visa sniglarna för barnen. Men ändå, det är sniglar for fuck sake! Inte en chans i världen att jag skulle röra ett sådant otäckt djur. Efter maskar är nog sniglar det näst äckligaste.

När jag skulle lämna Arvid så blev han superledsen. Det har inte hänt sen inskolningen, men nu så hängde han sig fast i mig och grät. Det slutade med att han grät, jag grät och fröknarna såg obekväma ut. Slutet gott, allting gott heter det ju, Arvids favoritfröken lyckades muta honom genom att spela fotboll och jag kunde smita därifrån. Nu väntar några timmars plugg, dags att lägga av med verklighetsflykten som denna blogg innebär och sätta igång med allvaret. Italienska pronomen here I come!

Jag har verkligen ingen motivation till att blogga just nu. Livet runt omkring tar alldeles för mycket energi för att jag ska orka engagera mig här.

Jag återkommer när jag har lite bättre koll på läget.

So long!

Läget är stabilt här hemma igen. Min älskade kille är hemma igen och idag har vi världens mysdag. Han är tyvärr förkyld så blev inget badhuset, men vi har det trevligt här hemma ändå.

 

 

Arvid ser lagom nöjd ut, men jag har fortfarande inte gett upp hoppet. Jag tror att han bara fejkar, han tycker egentligen att det är kul att bli fotograferad!

Igår kväll så tog jag mig förresten i kragen och skrev det där provet. Jag hade pluggat alldeles för lite, men det gick rätt bra efter omständigheterna.

Dålig uppdatering under helgen, men det riktiga livet har tagit allt för mycket tid för att jag skulle hinna slå mig ned vid datorn. Jag har jobbat, jag har umgåtts och försökt hinna sova lite emellan varven. Inte det lättaste ska jag erkänna. Som vanligt är det sömnen som har fått minst uppmärksamhet.

Det märktes idag på ICA. När jag skulle betala så försökte jag att dra mitt körkort i kortläsaren. Det här fortsatte till kassörskan påpekade för mig att jag använde fel kort. Jag upptäckte ett litet tag senare att jag glömt att köpa påsar, men den gulliga kassörskan gav mig dem gratis. Det fick nästan mina tårar att svämma över, finns det verkligen så godhjärtade människor?! Jag häpnar varje gång, alla är tydligen inte lika bittra och cyniska som jag. När jag sedan börjat släpa mina kassar mot utgången så upptäckte jag att jag glömt nycklarna. Bara att gå tillbaka och hämta dem från den gulliga kassörskan. Hon är nog min nya idol.

Jag är nog lite ur balans, tur att Arvid snart kommer hem. Han är grymt saknad här hemma. Och imorgon är jag ledig, så då blir det mor-och-son-dag för hela slanten!